Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu. until the very end. i open at the close... Ja det är ju nu det. På ett sätt känns det som när jag var på sista kapitlerna i boken och grät för att jag inte ville läsa ut den, fast på ett sätt känns det inte alls lika. Då hade man ändå 3 filmer till att se fram emot. Och nu.. Inget. Det finns saker som jag inte kan berätta i min blogg, som till exempel hur jag grät på bussen hem från bion eftersom allt var över. Dels för att det är lite pinsamt, men mest av allt för att ingen kan förstå. Det är inte en bra filmserie som tar slut. Det är så otroligt mycket mer än det.

Detta är något som varit en del av mitt liv sedan jag var 9 år gammal och fick Fången från Azkaban i julklapp. Mitt första minne av Harry Potter var dock när mamma kom hem från London och hade köpt en skrivbok med Harry Potter och Hemligheternas Kammare på. Hon berättade att Harry Potter var väldigt populärt i England, jag var tveksam. Samma år hade jag valt Teater på Elevens val i skolan. Då fick vi vara på Hagenskolan en dag i veckan för att hitta på en pjäs. Vår grupp valde att spela Hemligheternas kammare, jag spelade Hermione och jag har inte så många minnen från själva pjäsen heller. Bara att vi hade lagt till en karaktär, "Vicky", som var Hermiones tjejkompis, att hälften av "skådespelarna" spelade djur, mandragororna spelades av barbiedockor och att killen som spelade Harry var rödhårig och han som spelade Ron var svarthårig. Någonstans mellan där och här blev jag fast. Jag kan inte skriva om hur det känns i bloggen eftersom det är en känsla som inte går att beskriva med ord. JK Rowlings sätt att skriva är helt fantastiskt och jag förstår inte hur hon gör men hennes böcker fångar mig lika mycket nu som det gjorde när jag var 10 år. Filmerna är såklart bra MEN det finns inget som Harry Potter-böckerna och trots att jag läst många av dem över 10 (!) gånger så tröttnar jag aldrig och det kommer jag aldrig göra. "the stories we love best do live in us forever". Men saken är den att allt är släppt, allt är läst, allt är visat, allt är slut.

När jag gick i åttan sa min svensklärare till mig att jag överanvände kommatacknet på ställen där jag egentligen borde sätta punkt. Jag är inte bra på avslut och hej då, på att sätta punkt. Jag är mer för kommatecken, att ta en paus för att sedan fortsätta. Men man kan inte göra så för alltid. För nu.. är det faktiskt slut. Punkt.



det här är slutet på resan och början på en ny

Och den nya resan? Pottermore såklart! Mer om det senare. För nu ska jag sova.