Tänkte göra något så ovanligt som att inte skriva om glada saker. Här kommer alltså ett riktigt deppigt inlägg:

Den där klumpen i magen jag skrev om innan.. man kan väl säga att den växte och tillslut började svämma över. Eftermiddagen var ganska hemsk. Vädret var regnigt, kallt och grått. Min vm jobbade så jag skulle hämta alla tre barnen. O berättar när jag kommer till skolan att han har slängt sin matteläxa i soporna eftersom den blev blöt(?) Så då fick jag leta upp en lärare, få honom att ringa till matteläraren för att få läxan via mail istället. Redan här började jag bli lite irriterad. Sen bråkade O och T hela vägen hem och jag blev för första gången riktigt arg och skrek på dem (mitt på gatan.. som man gör). De såg lite skärrade ut och gick sedan resterande vägen hem och blängde bara surt på varandra. (Glöm inte bort att det spöregnar under hela tiden). När vi tillslut kom hem, bytt om till torra kläder samt hängt upp alla blöta på lediga element var det dags för T att ha pianolektion. Då vägrar han att komma ner och när en 9-åring vägrar.. då är det jobbigt att vara au pair. Tog mig säkert 15 minuter av tjat innan han tillslut gick med på att sätta sig vid pianot. Jag kunde då tillslut börja med maten och disken. (Diskmaskinen har gått sönder igen, så nu kommer ALLT behöva handdiskas i minst en vecka). Allt detta blandat med att jag redan hade hemlängtan och dessutom ont i både huvud och mage blev tillslut för mycket. När min värdmamma kom hem bröt jag för första gången ihop och började gråta inför henne. Tror knappt inte att jag gråtit över huvud taget sedan jag kom hit och det blev som att sju månader av tårar kom ut på en och samma gång. Bara öste ur mig allt. Om hur jag kände mig otillräcklig och inte bra nog, hur det känns som att jag fortfarande gör fel hela tiden och att jag längtade hem. Kände mig lite dum som bara grät och grät men det gick tillslut inte att hålla det tillbaka längre. Min värdmamma var i alla fall så himla snäll och tröstade och kramade. När jag fått ur mig allt kändes det mycket bättre! Sen sa min vm åt mig att ta en kopp te och gå upp och vila lite så kunde hon lägga barnen. Då började jag gråta igen för att det var snällt gjort. Men jag gick i alla fall in i tvättstugan och vek lite handdukar. Då kommer helt plötsligt alla tre barnen in och säger "mamma tyckte att vi skulle krama dig för att du var ledsen" och så fick jag världens största och gosigaste kramar (mina värdbarn är otroligt o-kramiga så det händer ytterst sällan att jag får kramar). Då började jag såklart att gråta ännu mer. Sen gick jag upp på rummet och här ligger jag nu. Trots att jag inte är ledsen längre så kan jag inte sluta gråta. Det är lite som att jag satt på en kran som inte går att stänga av. Men det är skönt ändå. Att få gråta ur sig lite ibland.