inte en dag yngre
skriver jag en sång
jag har ältat alla ord
här över muggar och glas
vi kom varandra närmre
du och jag i vår
och jag är tacksam för
att du orkade lyssna

fan, det värker
det ilar då och då
det känns ibland som om alla har
förstått utom jag
att världen står och pekar
stackars hon som tror
att livet är en dröm

jag fattar ingenting...

nu minns jag det som varmt
det där som frös i TV-soffan
dagarna vi inte orkade
prata med varann
jag tvivlar än en gång
och strör ut frågorna på bordet
nån säger nånting
nån annan nåt annat

jag fattar ingenting...

och jag ser bara tecken
bilder säger stanna
bilder säger gå
vi pratar inte mera
saker förändras
när tiden går

du kände mig när
åren var terminer
när sommaren var helig
och nätterna var allt
du har vart densamma
som en klippa genom tiden
med en hand som
verkat räcka åt oss alla

minns du när vi satt
utanför Strandbaden i Falkenberg
och lyssnade på när
havet blåste in
det var långt innan henne
det var långt före allt
men jag kan inte komma på
att jag saknade nåt då

jag fattar ingenting...

---

Orginaltext av Winnerbäck som jag ändrat lite i. Men förvånadvärts mycket som stämmde. Tror inte att du läser min blogg längre men jag var tvungen. Det passade så bra..