JAG HAR SETT KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA. Jag vet. Det är sjukt. Men nu tar vi det här från början.

2009 så berättade Björn & Benny att Kristina från Duvemåla skulle sättas upp på Svenska Teatern i Helsingfors. Jag och Linnéa bestämde att vi, såklart, ville gå tillsammans. Men att själva ta oss till Helsingfors blev ju lite väl avancerat, så vi var snälla döttrar och frågade om inte våra mammor ville följa med (läs: bjuda oss). Det ville dem och i augusti 2011 bokade vi resan och musikalbiljetterna. Sedan dess har det varit en oooooändlig väntan. Men som med så mycket annat, när man nästan slutat tänka på det, då går tiden otroligt fort och helt plötsligt var det den 4 oktober 2012 och dags för avresa! Själva resan kan ni läsa om HÄR. 

Okej, men nu skulle jag försöka beskriva hur det var att få se Kristina från Duvemåla. Vi satt där i salongen, introt börjar spelas och... sen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. För det finns inga ord som kan beskriva. Det var helt underbart, precis som jag trodde det skulle. Jag satt med tårar i ögonen ungefär hela tiden men jag ansträngde mig för att inte börja gråta, inte för att det är något fel att gråta men jag kände att "börjar jag gråta nu så slutar jag aldrig". Men i den sista scenen, då går det inte att stå emot. 

 
Efteråt känns det bara så konstigt. För när ens största dröm går i uppfyllelse, hur ska man känna då? Jag var självklart, glad och lycklig men samtidigt ledsen eftersom hela berättelsen är ganska tung. Jag kände mig också lättad, det var verkligen precis lika fantastiskt som jag drömt om. Sen kände jag mig också märkligt tom. Detta har jag drömt om i snart 4 år.. vad sjutton ska jag nu göra? Det går liksom inte att sätta ord på de känslorna. Det är fortfarande för nära inpå och jag tror jag behöver mer tid till att smälta detta. Sen finns det självklart en sak som skiljer det jag såg från det jag alltid önskat. Det var inte Helen och Anders som stod på scen. 

  Jag har i flera år försökt att inte tänka så mycket på det, för det gör mig på riktigt ledsen, men när jag satt där i salongen i Helsingfors blev det så påtagligt, jag kommer aldrig få se Helen som Kristina på scen... För även om chansen är liten (kanske till och med minimal) så är det inte helt omöjligt att jag skulle kunna få se fler klipp eller (och denna chansen är pytteminipromilleliten) hela musikalen från 90-talet på en halvkass inspeling. Men jag kommer ALDRIG få se det live. Och det är så smärtsamt för mig att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. 

MEN jag har sett Kristina fån Duvemåla. Och det är jag i alla fall otroligt lycklig över.

Foto: Cata Portina

(Och om jag fick chansen att välja igen.. ja då skulle jag nog göra om det en gång till!)