Mitt i allt detta hade jag den 11 september min telefonintervju med STS. Då ringde min kontaktperson upp och vi pratade lite på svenska först innan själva intervjun började. Intervjun är på engelska och består av 13 frågor. Mitt inlägg om intervjun finns här. Cirka fem minuter efter intervjun fick jag ett mejl från STS om att jag blivit godkänd. Detta var alltså i början av september och sen hängde allt på hur snabbt jag blev färdig med ansökan. Vilket inte var så snabbt. Jag körde verkligen fast och orkade tillslut knappt öppna upp dokumenten på datorn. I slutet av november fick jag ett mejl från min kontaktperson som undrade hur det gick för mig i min ansökan egentligen. Hon ringde mig också och peppade mig lite vilket verkligen fick fart på mig, så den 5 december postade jag en tjock bunt med papper i ett kuvert och den 9 december mejlade iväg resten av mina ansökningar. Redan dagen efter fick jag reda på att min ansökan blivit godkänd av STS och även av den brittiska agenturen och att jag nu var i matchningsprocess. Sedan kändes det som att det inte hände någonting alls. Jag avslutade mitt jobb på förskolan, firade jul och började sedan undra om det verkligen fanns någon familj som ville ha mig. På morgonen den 20 januari fick jag ett mejl från Busy Bee (min agentur i England) om att familjen M ville prata med mig samma kväll. Blev lycklig, rädd och nervös på samma gång men innan jag ens hann läsa igenom hela mejlet kom ett till. Familjen B ville också prata med mig, samma kväll fast 30 minuter innan. Jag läste igenom båda familjernas profiler lite snabbt. Familjen M bestod av en mamma, pappa och tre pojkar 4, 6 och 8 år, de bodde i London. Familjen B bestod av mamma, pappa och två flickor 5 och 3 år, de bodde i Bishop's Stortford i Essex. Jag kände direkt när jag läste igenom profilerna att familjen B nog inte var något för mig men tackade ändå ja till att prata med båda familjerna. Finns ju inget att förlora på att prata med dem och kände att jag inte ville dömma dem efter vad jag bara läst. 

Klockan 19.30 hade jag den första intervjun via skype, med mamman i familjen B. Efter lite tekniskt strul kunde vi tillslut prata med varandra. Samtalet pågick i ungefär 20 minuter och det kändes lite stelt. Efter att vi lagt på kände jag mer än någonsin att detta verkligen inte var rätt familj för mig, det klickade helt enkelt inte. Bara några minuter efter det första samtalet ringde det igen och nu var det mamman i familjen M. OJ vilken skillnad. Det var så mycket lättare att prata med henne och vi höll på nästan 1,5 timme innan klockan tilllslut blev ganska mycket och vi bestämda att vi skulle prata igen två dagar senare. Direkt efter samtalat mejlade jag till Busy Bee och sa att jag väldigt gärna ville fortsätta med familjen M och redan morgonen efter fick jag svaret att de gärna vill ha mig som sin nya au pair om jag fortfarande var intresserad. ATT jag var. 

 

Så nu sitter jag här och kan inte fatta hur tiden gick så fort. Från det att jag matchades med familjen tills att jag kom hit gick det nästan exakt två månader, de helt klart snabbaste två månaderna jag varit med om.