tankar efter hundra dagar hemifrån

.....

I etthundra dagar har jag varit Londonbo nu. 100?! Tiden har gått så otroligt fort, över en fjärdedel av mitt år som au pair är redan passerat och jag fattar inte var all tid tagit vägen. Det finns stunder då jag undrat vad jag gett mig in på. Det finns stunder som jag saknat Sverige så mycket att jag fått ont i magen. Det finns stunder då jag längtat min familj och mina vänner så mycket att jag inte vetat vad jag ska göra. 
 
Jag kände mig så otroligt redo då jag satte mig på flyget till London på morgonen den 19 mars 2014. Jag hade läst au pairbloggar i flera månader, skypeat flera gånger med min värdmamma och trodde mig veta precis hur livet som au pair skulle bli. Men en sak insåg jag ganska snart. Det är inte alls som jag trodde. Jag säger inte att livet som au pair är bättre än vad jag trodde. Det är absolut inte sämre än vad jag trodde. Men det är annorlunda. Jag tror inte att det går att förklara för folk som inte varit i samma situation. Det går inte att förbereda sig på hur det är att flytta in hos en okänd familj, att bo på sin arbetsplats och med sina chefer. Jag vill inte att ni blivande au pairer som läser min blogg ska skrämmas iväg av detta. För trots att det finns stunder jag velat gråta av trötthet, saknad och utmattning så har jag inte en enda gång velat packa mina väskor och åka härifrån.
 
Jag har otroligt snälla och generösa värdföräldrar. Jag har bra arbetstider och arbetsuppgifter. Jag får bo gratis i ett av stadens finaste områden. Jag får spendera mina dagar med shopping, fika, museer, träning och upptäcksfärder. Jag har ett fint rum med en enorm säng och eget badrum. Jag utvecklas och lär mig nya saker varje dag, om England, om språket, om folk jag möter och om mig själv. Jag får umgås med superhärliga andra au pairer som rekordsnabbt blivit nära vänner. Jag blir (förhoppningsvis) bättre på Engelska. Jag får bo i världens bästa stad, som jag dessutom börjar hitta ganska bra i. Men framförallt får jag spendera mina eftermiddagar med tre värdbarn som jag tycker så fantastiskt mycket om. Som ber att jag ska berätta om varför svenskar dansar runt en stolpe dekorerad med blommor och sjunger att de är grodor en gång om året. Som vill att jag ska läsa en uppslagsbok om andra världskriget som godnattsaga. Som vill att jag ska låtsas att inte hitta vägen hem för att det är en rolig lek. Som vill att jag ska visa Zlatans 4-2 mål mot England bara en gång till. Som vill hålla min hand påväg till skolan. Som vill att jag ska stanna kvar här forever
 
Att vara au pair är ett krävande och annorlunda jobb, men jag tror att det måste vara världens bästa. Nu ska jag göra resterande nio månader av det här äventyret minst lika bra som de tre första. Pusshej!
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Sandra

Vad fint skrivet!!

Svar: åh men tack! :)
Linnéa Carlsson

2014-06-30 » 13:53:59
URL: http://sanndrasjobergs.blogg.se



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras inte)

URL/Bloggadress:


Kommentar:


Trackback